Jaha. Det här är alltså mitt tredje försök till att försöka skapa en någorlunda glad blogg (orwhatevertumblris). I vanlig ordning misslyckas jag alltså med det. Vet inte hur jag ska tolka det. Maybe that’s just not my thing - expressing happy thoughts and stuff. It’s a hell of a thing to be lacking of. That’s for sure.
Knowing what you want is half the battle. Most people go through their lives not knowing what they want.
—Här ska man tydligen skriva en källa. Det struntar jag i för jag har ingen aning. Jag fann detta ångestycke i min mobil. En text som jag självmant sparat. Jag försöker fortfarande förstå varför jag gjorde det. Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Den där som irrar runt i oändligheten och det är väl det värsta man kan göra. Enligt dem i alla fall. Jag brukar säga att mitt mål är att komma på mitt mål, medan andra redan bestämt sig samma dag som de lärde sig att känna och drömma. Jag dagdrömmer för mycket och har för lite framtidsdrömmar. Lite är väl kanske en överskattning.
Kanske är det en spark i baken för att jag ska göra det. Signerat 17 mars. Var jag verkligen medveten om det då?
I valet om kvalet. Jag måste göra det. När det har förevigats med svart bläck på mina knäskålar så finns det ingen återvändo. Sen ska de prydas av skrubbsår för att de är lite för vassa och jag är lite för klumpig och borta för att kunna bära runt på en 30-kilos ryggsäck själv. Vill se in i framtiden och se vad jag bestämmer mig för. Jag vill tro på mig själv. Att jag tar rätt beslut. Jag vet vad som är rätt, det handlar bara om jag väljer tryggheten eller tar en risk. Gördet.gördet.gördet.
Dumdidumdidum. I Just realized that it’s literally impossible to appear happy on Tumblr. Everything is black, depressing and deep. Challenge accepted!
(via kubeliks)
Med förkärlek till tjejer med rådjursögon
(via erdbeer-pfefferminz)
